- Det finns en urban norm. Samtal med Sara Parkman om exotiska norrland och fäbodar.

Längtan till en egen plats lockade Sara Parkman att börja undersöka fäbodkulturen och den musik som sprungit därur. Hon fann ett matriarkat.

Det blev en rörig intervju. Jag ringer Sara Parkman från Centralstationen i Stockholm. Sara promenerar. Bredvid mig står nattåget till Narvik och pustar. På andra sidan gnisslar lokalbanan till Uppsala igång. Platsen är så uselt valt. Jag blir full i skratt. Sara säger att vi kan göra intervjun nästa vecka. Jag insisterar. Vi säger att vi provar och ser hur det går. Min vän från London har hoppat ombord Arctic Circle Train som sträckan upp till Norge kallas. Han är eld och lågor. Girigt provar han de exotiska orden; “ren”, “polarcirkel”. Norrskenet dansar i hans ögon. Vi ska till Gävle. Jag ska bara få till den här intervjun.

När Sara Parkman och Samantha Ohlanders spelade Fäboland med Riksteatern under höst och vinter rörde de publiken till tårar med sin upproriska folkmusik. Thelma och Louise i allmogestil, skriver teatern på sin hemsida. Lyrisk kritikerkår, nyinsatta speldatum! Jag älskar plattan Sara Parkmans skog som kom i oktober 2016 och vill gärna veta allt Sara vet om stad och land, om fäbodar och folkmusik. Hon säger att längtan till en egen plats fick henne att börja intressera sig
för fäbodarna och dess musik. Hon har varit intresserad länge av feministiska och queera rum. Platser man måste skapa. Men, säger hon tydligt, det finns ingen motsättning mellan rummen i hemma i Härnösand och de som skapats under åren i Stockholm.
- Det är viktigt att få identifiera olika platser som hem. Det är svårt att bo utanför en stad. Det finns en urban norm.

Musiker från utanför Stockholm slipper sällan frågan om sin hemstad. Jag faller dit. Frågar om det
finns ett norrländskt sound. Typ “vidder”.
- Många säger så men jag har aldrig tyckt att min musik låter så. Det handlar också om vad vi kodar till musik. Vi är generellt sett sämre på att samtala teoretiskt och intellektuellt om musik än om andra konstformer. Det finns många stereotyper kring musikskapandet. Egentligen handlar det om hårt arbete. Det finns magi också och jättemycket som är underbart, men man får inte glömma bort hantverket.

Om musik i allmänhet drabbas av det romantiska skimret är den norrländska musiken extra otursförföljd. Det koloniala arvet exotifierar. Storstaden exotifierar landsbyggden. Hör gransus mellan trumslagen.
- Tänk en samisk musiker. Musiken blir alltid romantiserad men så kanske jojken handlar om vägen
till skolan.

Men fäbodarna då? Det var ju där allt började för mig. Längre in i detta nummer [det tryckta numret av Geografier #4. red. anm] finns texter utladga brevid varandra, som tillsammans tecknar upp släktträdet mellan natur, makt och mark. Berättelser som florerar om en plats är alltid med och knådar landskapet till att passa myten. Motsägelsefulla ideal förenas i landskapet. Militären gör gemensam sak med passionerade naturvänner, adel med socialdemokrater, kapital med motionärer, djurvänner med kolonisatörer. Många män blir det. Men fäbolandskapet var ett matriarkat. Till fäbodarna åkte kvinnor över sommarsäsongen för att föra djuren på bete. Män
fick efter beslut från kungen inte vara ensamma med djur av rädsla för tidelag. Från 1600-talet blev Sverige därmed en plats där herdekulturen förknippades med kvinnor. Den starka kvinnan som sköter sig själv och skrämmer bort vilddjuren skapar rymd och agens åt de yppiga, mjuka kullorna som historien flåsat fram. Sara Parkman och Samantha Ohlanders letade mellan
vallmusikens rader och såg kvinnohistoria. De såg hur de stora spelmännen lyssnat på sin mormors sånger.
- Är folkmusiken manligt kodad, frågar jag.
- Ja och nej. Inte i vår generation. Men historiskt har fioltraditionen varit folkmusikens flaggskepp och det är en manlig tradition. Sångerna har funnits i hemmen hos kvinnorna.

Fäboland sätts upp igen i april och maj. Se aktuella datum på Riksteaterns hemsida.

Ps. Läs Sara Parkman essä Fäbodens kvinnor - den svenska
folkmusikens ursprung
på Sveriges Radios hemsida.

 

Foto: Märta Thisner

Foto: Märta Thisner

Source: saraparkman