Den goda naturen och det nyliberala landskapet

I fredags öppnade utställningen Natura Dentata på Kulturhuset i Stockholm. Namnet är en referens till vagina dentata, den betandade vaginan - i motsats till den inbjudande, tillgängliga. Naturen på Kulturhuset är lömsk och bedräglig, kanske till och med farlig. Några av verken lämnar spår, som Anna-Karin Brus stilleben collage, inspirerade av hollänskt vanitasmåleri från 1600-talets där symboler för livets förgänglighet målas in i svulstiga stilleben. Utställningen är ett ifrågasättande av den nordiska vurmen för den underbara naturen. Men kanske vore det ännu mer tankeväckande att fråga sig: varifrån har vi fått idén att nordbor älskar natur och i så fall, varför skulle detta vara särskilt nordiskt?

Inför förra veckas release av #4 Landskap ringde Geografiers Johanna Adolfsson till Fredrik Krohn Andersson, fil. dr i konstvetenskap och universitetslektor på instiutionen för kultur och estetik. Fredrik är för tillfället bosatt i Berlin så samtalet sker över Skype. Fredrik är studierektor i konstvetenskap och håller bland annat i kursen Landskap som bild, minne och konstruktion.  Hur ser han på landskapsbegreppet och berättelsen om den goda naturen?

Johanna:
Ibland blir jag lite “meh” när jag stöter på projekt som håller på med landskap, typ mark och jord och flygbilder. Om man är omedveten om konnotationerna fiskar man ju i grumliga vatten. Min upplevelse är att kulturgeografin lämnade mycket av det bakom sig för länge sedan. Varför tycker jag att landskapsbegreppet används fel?

Fredrik:
Det tycks finnas en inbygd dynamik, inte minst i de akademiska disciplinerna. Det som tycks obsolet och översprunget inom ett fält lyfts in i ett annat och vidare i någon slags enorm korskoppling och liksom rundgång. Jag läste en helt färsk monografi i litteraturvetenskap, där då en riktigt gammal mossig stapelvara från mitten på 1900-talet dök upp helt oreflekterat och jag tänkte ” oj vad konstigt ”, men så insåg jag det är ju precis likadant när litteraturvetarna läser mina grejer eller mina kollegors grejer. Då kan det vara det som var hett för ett halvsekel sen som lyft upp. Det verkar vara så att det saknas tillstånd helt enkelt. Men nånting händer ju alltid, det är någon form av transformation som sker genom den här användningen. Vissa missförstånd, visst,men det finns en produktiv potential i det. Jag tänker på fältet konstnärlig forskning där just någon version av landskapsbegreppet har ploppat upp både här och där. Men nånting sker väl i de här transfereringarna mellan discipliner. Just landskapsbegreppet verkar ju vara extremt tacksamt att jobba med eftersom att det är så undflyende liksom. Så lånar det sig till otroligt mycket.

Fredriks forskningsmässiga bakgrund finns i kärnkraftslandskapen; diskurserna kring dem och samtida projekt relaterade till dem.

Fredrik;
Den är ju väldigt mystifierande, landskapsutformningsdiskursen - landskapsarkitekternas verksamhetsfält. Landskapet har någon slags immanent kraft och värde. Och det är något jag har stött på i min forskning också, det där har ju ibland svårt när det ska möta en slags verklighet som ständigt är i förändring. Som i det här som jag håller på med: kärnkraftens landskap, konstruerade landskap. När man då i efterhand, idag eller tag tillbaks, när kärnkraften helt mist de utopiska övertoner som den en gång hade, då måste man liksom göra om intentionerna från den ursprungliga landskapsgestaltningen så att den passar. För dess mål var inte att dölja nånting utan det var tvärt om att lyfta fram den här grandiosa tekniken! Det var det det ursprungliga syftet. Men i den retrospektiva historieskrivningen så måste man formulera om det där till att ”nää det handlar om om att dölja och bädda in i grönska” och liknande och där är det nog en krock mellan den här immanenta godheten i landskapsbegreppet och den här förändrande verkligheten. Det där är väldigt väldigt intressant tycker jag. Landskapet måste vara gott helt enkelt, det hänger ihop med något djupt liggande, ursprungligt, naturligt, oförstört och så vidare och så vidare i massor med kedjor, det omedelbart tillgängliga som inte inte är en representation, utan som är i sig självt. Nationalparkerna är ett exempel. Även de som också i allra högsta grad är konstruerade, blir också ”autentiska”. Vad är det man har velat konstruera genom dom här kärnkraftslandskapen? Som jag tänker mig det är det inte bara genom att jorden skyfflas omkring som landskap uppstår. Jag bekänner mig till en slags socialkonstruktivistisk ansats där. Det är diskurserna runt om kring de här gestaltningarna som faktiskt ger dem mening. De blir till genom att de tillskrivs mening i ord och bild och inte att dom egentligen byggs av mark och så vidare. Det är genom att dom avbildas på kartor eller ritningar eller i texter och så vidare som gör att dom börjar existera.

Johanna:
Om man tittar tillbaka kan man se tydliga trender i hur parker har utformats. Det skulle vara det romantiska landskapet eller det kontrollerade landskapet. Vad finns det för trender nu?

Fredrik:
Om jag ska våga mig på något litet generellt konstaterande så tänker jag ändå att det rör sig om en pendelrörelse bort ifrån det genomplanerade landskapet. Det finns fortfarande ganska starka krafter i det här med... nån form av landskapsmässig motsvarighet till ”new public management” nästan. Det nyliberala landskapet! Det ser ut att vara lämnat till sig självt utan för mycket interventioner, men det är inte alls ostyrt ändå. Ta det omtvistade Årstafältet. Det blev ju landskapsgestaltat för inte så många år sedan, på ett påfallande icke-formellt sätt. Det är väl också ett skäl till att man gått vidare i planerna att utveckla Årstafältet - att man inte riktigt kan se att det är gestaltat. Det ser ut som lite allmänt buskage bara. ”Det finns ingen som kan ha någon glädje av det här” liksom, men det är ju nogsamt planerat och nerlagt massa pengar på. Ny blir det ju en ny stadsdel! Det kommer krympa till nästan ingenting och så ska Östberga och Årsta byggas ihop. En ny kvartersstad. Som ju då ska förvandla både Östberga och Årsta till att bli en del av promenadstaden Stockholm med butiker i gatuplan sådär. En urban kultur. Då blir inte Årstafältet bara det här tomma ingenting utan man ser framför sig någon mer tydlig stadspark och inte bara ett tomt fält.. som det inte egentligen är. Hur det nu än blir på Årstafältet så tror jag att en reaktion fortfarande pågå mot det alltför genomplanerade, eller det till synes genomplanerade. Det liksom tråkiga, rätlinjiga modernistiska. Det är fortfarande någon slags uppbrott mot det modernistiska landskapsutformningen tror jag. Men det är svårt att renodla eller generalisera. För ett starkt inslag i det här modernistiska natur- och landskapsplaneringen var ju ändå en slags naturromantik! Bara lämna. Fast det där med att bara lämna är ju aldrig att bara lämna. Det är ju alltid ett val av vad man lämnar. Liksom, marken mellan 40-50-talens lamellhus, där är det ju skrev- och klipplandskap med furur som står, det är nästan alltid det. Så ser natur ut som är befrämjande för folk och den mentala hygienen...

Johanna:
Det är ju fortfarande natur och landskap och då måste det finns något element av typ frihet. Min uppfattning är att det är det som är den svenska uppfattningen av natur. Inte resurs eller så i alla fall, utan snarare frihet och hälsa. I en svensk kontext har jag svårt att se att det skulle uppskattas med en helt ritad estetik. I den svenska kontexten kanske skälvningarna är påtagliga men dom håller sig ändå inom det här lite vilda spektret?

Fredrik:
Det tror jag absolut. Men det är ju fantastiskt starkt det här med diskursen om nationell koppling och folkkaraktär och det här med landskap märker man. Även där man minst anar det alltså, hos professionella, hos forskare, kan det också dyka upp formuleringar i förbigående, ”jomen eftersom att svenskarna är ett sånt naturälskande folk”. Haha.. vänta här nu, vad vet ni om det... Vad finns det för grund för att påstå det liksom? Det finns en rätt torr, men kul bok om förra sekelskiftet, eran av nationsbyggande, som heter Stone Style and Truth*, av en finsk forskare. Den är jättegammal men den är kul, för den visar hur granit användes på massa håll och kanter som ett hävdande av just den nationella särarten. I Finland var det finskt att bygga granit, i Sverige svenskt, i Norge norskt att bygga granit, i Tyskland var det tyskt. Det där är så kul, att samma grej kan uttrycka ett specifikt nationellt särdrag, trots att det är samma sak. Och lite granna tror jag att det är samma sak med den här naturvurmen, det finns massa tyskar runt omkring mig här i Berlin som säger att det är typiskt tyskt att gilla natur. Eller ”Det är så engelskt...” vet att de säger i England. Det där borde stämma till någon eftertanke.

*1987, Sixten Ringbom

Anna-Karin Brus, från serien Vanitas (2009–2012). Collage och film. Natura Dentata, 17 mars–18 juni 2017 i Galleri 3, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Matilda Rahm