- Det finns en urban norm. Samtal med Sara Parkman om exotiska norrland och fäbodar.

Längtan till en egen plats lockade Sara Parkman att börja undersöka fäbodkulturen och den musik som sprungit därur. Hon fann ett matriarkat.

Det blev en rörig intervju. Jag ringer Sara Parkman från Centralstationen i Stockholm. Sara promenerar. Bredvid mig står nattåget till Narvik och pustar. På andra sidan gnisslar lokalbanan till Uppsala igång. Platsen är så uselt valt. Jag blir full i skratt. Sara säger att vi kan göra intervjun nästa vecka. Jag insisterar. Vi säger att vi provar och ser hur det går. Min vän från London har hoppat ombord Arctic Circle Train som sträckan upp till Norge kallas. Han är eld och lågor. Girigt provar han de exotiska orden; “ren”, “polarcirkel”. Norrskenet dansar i hans ögon. Vi ska till Gävle. Jag ska bara få till den här intervjun.

När Sara Parkman och Samantha Ohlanders spelade Fäboland med Riksteatern under höst och vinter rörde de publiken till tårar med sin upproriska folkmusik. Thelma och Louise i allmogestil, skriver teatern på sin hemsida. Lyrisk kritikerkår, nyinsatta speldatum! Jag älskar plattan Sara Parkmans skog som kom i oktober 2016 och vill gärna veta allt Sara vet om stad och land, om fäbodar och folkmusik. Hon säger att längtan till en egen plats fick henne att börja intressera sig
för fäbodarna och dess musik. Hon har varit intresserad länge av feministiska och queera rum. Platser man måste skapa. Men, säger hon tydligt, det finns ingen motsättning mellan rummen i hemma i Härnösand och de som skapats under åren i Stockholm.
- Det är viktigt att få identifiera olika platser som hem. Det är svårt att bo utanför en stad. Det finns en urban norm.

Musiker från utanför Stockholm slipper sällan frågan om sin hemstad. Jag faller dit. Frågar om det
finns ett norrländskt sound. Typ “vidder”.
- Många säger så men jag har aldrig tyckt att min musik låter så. Det handlar också om vad vi kodar till musik. Vi är generellt sett sämre på att samtala teoretiskt och intellektuellt om musik än om andra konstformer. Det finns många stereotyper kring musikskapandet. Egentligen handlar det om hårt arbete. Det finns magi också och jättemycket som är underbart, men man får inte glömma bort hantverket.

Om musik i allmänhet drabbas av det romantiska skimret är den norrländska musiken extra otursförföljd. Det koloniala arvet exotifierar. Storstaden exotifierar landsbyggden. Hör gransus mellan trumslagen.
- Tänk en samisk musiker. Musiken blir alltid romantiserad men så kanske jojken handlar om vägen
till skolan.

Men fäbodarna då? Det var ju där allt började för mig. Längre in i detta nummer [det tryckta numret av Geografier #4. red. anm] finns texter utladga brevid varandra, som tillsammans tecknar upp släktträdet mellan natur, makt och mark. Berättelser som florerar om en plats är alltid med och knådar landskapet till att passa myten. Motsägelsefulla ideal förenas i landskapet. Militären gör gemensam sak med passionerade naturvänner, adel med socialdemokrater, kapital med motionärer, djurvänner med kolonisatörer. Många män blir det. Men fäbolandskapet var ett matriarkat. Till fäbodarna åkte kvinnor över sommarsäsongen för att föra djuren på bete. Män
fick efter beslut från kungen inte vara ensamma med djur av rädsla för tidelag. Från 1600-talet blev Sverige därmed en plats där herdekulturen förknippades med kvinnor. Den starka kvinnan som sköter sig själv och skrämmer bort vilddjuren skapar rymd och agens åt de yppiga, mjuka kullorna som historien flåsat fram. Sara Parkman och Samantha Ohlanders letade mellan
vallmusikens rader och såg kvinnohistoria. De såg hur de stora spelmännen lyssnat på sin mormors sånger.
- Är folkmusiken manligt kodad, frågar jag.
- Ja och nej. Inte i vår generation. Men historiskt har fioltraditionen varit folkmusikens flaggskepp och det är en manlig tradition. Sångerna har funnits i hemmen hos kvinnorna.

Fäboland sätts upp igen i april och maj. Se aktuella datum på Riksteaterns hemsida.

Ps. Läs Sara Parkman essä Fäbodens kvinnor - den svenska
folkmusikens ursprung
på Sveriges Radios hemsida.

 

Foto: Märta Thisner

Foto: Märta Thisner

Source: saraparkman

After work på Mångkulturellt centrum 28 april!

Våren har kommit och kvällarna är ljusa! Fredag 28 april bjuder tidskriften Geografier in till After Work på Mångkulturellt centrum.

Hur hänger naturskydd ihop med kolonialism? Varför är träden så betydelsefulla i Israel/Palestina? I mars släpptes Geografiers vår/sommarnummer, full med texter och bildessäer som på ett eller annat sätt behandlar natur, markanvändning och makt. Nu kan du som är intresserad höra några av deltagarna berätta om sina projekt.

Emelie Danielsson berättar om jordreformen i Namibia som gjorde jordbruk mindre lönsamt och istället satte fart på naturskyddade jaktparker med afrikanskt storvilt för äventyrslystna turister. I kolonialismens spår skapas natursköna miljöer och demoniserade tjuvjägare.

Johanna Adolfsson berättar om hur själva grunden till ockupationen av Västbanken vilar på föreställningen om privatägd mark. Tusentals nya bosättningar är på ritbordet men hur blir marken tillgänglig? Och varför är den alltid högst upp på kullarna?

Nicole Reid och Oleksandr Holovachov berättar om hur de lyckades illustrera begreppet ekosystemtjänster och vad poängen är med att använda modellen för att skapa hållbarhet.

Kom och lyssna, bläddra och fira fredag hos oss!
Plats: Biblioteket
Fri entré!

Fredagar har vi kvällsbuffé i Tavernan 17.30–22.00. Grymt grönt och störtskönt!
Tavernan serverar vegetarisk mat lagad från grunden i eget kök. Råvarorna väljs efter säsong, smaksättning och kryddning är inspirerad från hela världen.Vi har också ett stort utbud av kravmärkta drycker: fruktdrycker och juicer från Saltå kvarn och Naturfrisk, dessutom öl och vin (också kravmärkta)
Pris 88 kr för vuxna. Pensionär/student 75 kr.

Välkomna!

 

Source: facebook.com/geografier

Den goda naturen och det nyliberala landskapet

I fredags öppnade utställningen Natura Dentata på Kulturhuset i Stockholm. Namnet är en referens till vagina dentata, den betandade vaginan - i motsats till den inbjudande, tillgängliga. Naturen på Kulturhuset är lömsk och bedräglig, kanske till och med farlig. Några av verken lämnar spår, som Anna-Karin Brus stilleben collage, inspirerade av hollänskt vanitasmåleri från 1600-talets där symboler för livets förgänglighet målas in i svulstiga stilleben. Utställningen är ett ifrågasättande av den nordiska vurmen för den underbara naturen. Men kanske vore det ännu mer tankeväckande att fråga sig: varifrån har vi fått idén att nordbor älskar natur och i så fall, varför skulle detta vara särskilt nordiskt?

Inför förra veckas release av #4 Landskap ringde Geografiers Johanna Adolfsson till Fredrik Krohn Andersson, fil. dr i konstvetenskap och universitetslektor på instiutionen för kultur och estetik. Fredrik är för tillfället bosatt i Berlin så samtalet sker över Skype. Fredrik är studierektor i konstvetenskap och håller bland annat i kursen Landskap som bild, minne och konstruktion.  Hur ser han på landskapsbegreppet och berättelsen om den goda naturen?

Johanna:
Ibland blir jag lite “meh” när jag stöter på projekt som håller på med landskap, typ mark och jord och flygbilder. Om man är omedveten om konnotationerna fiskar man ju i grumliga vatten. Min upplevelse är att kulturgeografin lämnade mycket av det bakom sig för länge sedan. Varför tycker jag att landskapsbegreppet används fel?

Fredrik:
Det tycks finnas en inbygd dynamik, inte minst i de akademiska disciplinerna. Det som tycks obsolet och översprunget inom ett fält lyfts in i ett annat och vidare i någon slags enorm korskoppling och liksom rundgång. Jag läste en helt färsk monografi i litteraturvetenskap, där då en riktigt gammal mossig stapelvara från mitten på 1900-talet dök upp helt oreflekterat och jag tänkte ” oj vad konstigt ”, men så insåg jag det är ju precis likadant när litteraturvetarna läser mina grejer eller mina kollegors grejer. Då kan det vara det som var hett för ett halvsekel sen som lyft upp. Det verkar vara så att det saknas tillstånd helt enkelt. Men nånting händer ju alltid, det är någon form av transformation som sker genom den här användningen. Vissa missförstånd, visst,men det finns en produktiv potential i det. Jag tänker på fältet konstnärlig forskning där just någon version av landskapsbegreppet har ploppat upp både här och där. Men nånting sker väl i de här transfereringarna mellan discipliner. Just landskapsbegreppet verkar ju vara extremt tacksamt att jobba med eftersom att det är så undflyende liksom. Så lånar det sig till otroligt mycket.

Fredriks forskningsmässiga bakgrund finns i kärnkraftslandskapen; diskurserna kring dem och samtida projekt relaterade till dem.

Fredrik;
Den är ju väldigt mystifierande, landskapsutformningsdiskursen - landskapsarkitekternas verksamhetsfält. Landskapet har någon slags immanent kraft och värde. Och det är något jag har stött på i min forskning också, det där har ju ibland svårt när det ska möta en slags verklighet som ständigt är i förändring. Som i det här som jag håller på med: kärnkraftens landskap, konstruerade landskap. När man då i efterhand, idag eller tag tillbaks, när kärnkraften helt mist de utopiska övertoner som den en gång hade, då måste man liksom göra om intentionerna från den ursprungliga landskapsgestaltningen så att den passar. För dess mål var inte att dölja nånting utan det var tvärt om att lyfta fram den här grandiosa tekniken! Det var det det ursprungliga syftet. Men i den retrospektiva historieskrivningen så måste man formulera om det där till att ”nää det handlar om om att dölja och bädda in i grönska” och liknande och där är det nog en krock mellan den här immanenta godheten i landskapsbegreppet och den här förändrande verkligheten. Det där är väldigt väldigt intressant tycker jag. Landskapet måste vara gott helt enkelt, det hänger ihop med något djupt liggande, ursprungligt, naturligt, oförstört och så vidare och så vidare i massor med kedjor, det omedelbart tillgängliga som inte inte är en representation, utan som är i sig självt. Nationalparkerna är ett exempel. Även de som också i allra högsta grad är konstruerade, blir också ”autentiska”. Vad är det man har velat konstruera genom dom här kärnkraftslandskapen? Som jag tänker mig det är det inte bara genom att jorden skyfflas omkring som landskap uppstår. Jag bekänner mig till en slags socialkonstruktivistisk ansats där. Det är diskurserna runt om kring de här gestaltningarna som faktiskt ger dem mening. De blir till genom att de tillskrivs mening i ord och bild och inte att dom egentligen byggs av mark och så vidare. Det är genom att dom avbildas på kartor eller ritningar eller i texter och så vidare som gör att dom börjar existera.

Johanna:
Om man tittar tillbaka kan man se tydliga trender i hur parker har utformats. Det skulle vara det romantiska landskapet eller det kontrollerade landskapet. Vad finns det för trender nu?

Fredrik:
Om jag ska våga mig på något litet generellt konstaterande så tänker jag ändå att det rör sig om en pendelrörelse bort ifrån det genomplanerade landskapet. Det finns fortfarande ganska starka krafter i det här med... nån form av landskapsmässig motsvarighet till ”new public management” nästan. Det nyliberala landskapet! Det ser ut att vara lämnat till sig självt utan för mycket interventioner, men det är inte alls ostyrt ändå. Ta det omtvistade Årstafältet. Det blev ju landskapsgestaltat för inte så många år sedan, på ett påfallande icke-formellt sätt. Det är väl också ett skäl till att man gått vidare i planerna att utveckla Årstafältet - att man inte riktigt kan se att det är gestaltat. Det ser ut som lite allmänt buskage bara. ”Det finns ingen som kan ha någon glädje av det här” liksom, men det är ju nogsamt planerat och nerlagt massa pengar på. Ny blir det ju en ny stadsdel! Det kommer krympa till nästan ingenting och så ska Östberga och Årsta byggas ihop. En ny kvartersstad. Som ju då ska förvandla både Östberga och Årsta till att bli en del av promenadstaden Stockholm med butiker i gatuplan sådär. En urban kultur. Då blir inte Årstafältet bara det här tomma ingenting utan man ser framför sig någon mer tydlig stadspark och inte bara ett tomt fält.. som det inte egentligen är. Hur det nu än blir på Årstafältet så tror jag att en reaktion fortfarande pågå mot det alltför genomplanerade, eller det till synes genomplanerade. Det liksom tråkiga, rätlinjiga modernistiska. Det är fortfarande någon slags uppbrott mot det modernistiska landskapsutformningen tror jag. Men det är svårt att renodla eller generalisera. För ett starkt inslag i det här modernistiska natur- och landskapsplaneringen var ju ändå en slags naturromantik! Bara lämna. Fast det där med att bara lämna är ju aldrig att bara lämna. Det är ju alltid ett val av vad man lämnar. Liksom, marken mellan 40-50-talens lamellhus, där är det ju skrev- och klipplandskap med furur som står, det är nästan alltid det. Så ser natur ut som är befrämjande för folk och den mentala hygienen...

Johanna:
Det är ju fortfarande natur och landskap och då måste det finns något element av typ frihet. Min uppfattning är att det är det som är den svenska uppfattningen av natur. Inte resurs eller så i alla fall, utan snarare frihet och hälsa. I en svensk kontext har jag svårt att se att det skulle uppskattas med en helt ritad estetik. I den svenska kontexten kanske skälvningarna är påtagliga men dom håller sig ändå inom det här lite vilda spektret?

Fredrik:
Det tror jag absolut. Men det är ju fantastiskt starkt det här med diskursen om nationell koppling och folkkaraktär och det här med landskap märker man. Även där man minst anar det alltså, hos professionella, hos forskare, kan det också dyka upp formuleringar i förbigående, ”jomen eftersom att svenskarna är ett sånt naturälskande folk”. Haha.. vänta här nu, vad vet ni om det... Vad finns det för grund för att påstå det liksom? Det finns en rätt torr, men kul bok om förra sekelskiftet, eran av nationsbyggande, som heter Stone Style and Truth*, av en finsk forskare. Den är jättegammal men den är kul, för den visar hur granit användes på massa håll och kanter som ett hävdande av just den nationella särarten. I Finland var det finskt att bygga granit, i Sverige svenskt, i Norge norskt att bygga granit, i Tyskland var det tyskt. Det där är så kul, att samma grej kan uttrycka ett specifikt nationellt särdrag, trots att det är samma sak. Och lite granna tror jag att det är samma sak med den här naturvurmen, det finns massa tyskar runt omkring mig här i Berlin som säger att det är typiskt tyskt att gilla natur. Eller ”Det är så engelskt...” vet att de säger i England. Det där borde stämma till någon eftertanke.

*1987, Sixten Ringbom

Anna-Karin Brus, från serien Vanitas (2009–2012). Collage och film. Natura Dentata, 17 mars–18 juni 2017 i Galleri 3, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Matilda Rahm

Realeasemingel på Bleck 15 mars!

15 mars släpps äntligen Geografiers fjärde nummer!

Ny lokal: Bleck, Katarina Bangata. 

Geografier #4 handlar om att äga jord, titta på Planet Earth, kategorisera mark och drömma om vildmarken. Det handlar om militarisering, safari, tjuvjakt; om jordbruk och kollektiviseringar, om att dominera naturen eller att låta sig domineras. Geografier är National Geographic fast tvärtom.

Vi öppnar dörrarna kl 18 med mingelvin och några röster från det nya numret.
Välkomna till releasemingel för Geografier #4!

Medverkande:
Oleksandr Holovachov
Nicole Reid
Alaa Abu Asad
Henrik Strömsten
Gracie Verda Selva
Miron Arljung
Lars Åhrberg
Robert Salmijärvi
Anders Sjöstrand
Luregn Lenggenhager
Emelie Danielsson
Sarah Tuck
Sandra Ylikangas
Joakim Hansson
Sofia Runarsdotter
Karin Hagen
Jenny Nordmark
Sandra Leandersson
Malin Bernalt
Neime Chenon
Johanna Adolfsson
Anna Sundvall

www.geografier.se

The world is watching because you are watching, säger människorättsorganisationen Satellite Sentinel Projects slogan. Med hjälp av flygfoton spårar de ödeläggelse och markbaserade övergrepp. Amnestys program Decoder är av liknande art. Bli en Amnesty Decoder! uppmanar deras hemsida. Den som skaffar inlogg får tillgång till areala bilder och kan direkt klicka sig igenom stora sjok med mark i jakt på förstörda byar. Det är inte alls ovanligt att flygfoton eller satellitbilder används på det här sättet i konfliktzoner. Dominans kommer i många former och att äga betraktandet är en av dem. Att agera i världen - kanske till och med dominera den - på detta kroppslösa vis har egentligen ingenting alls med teknik att göra. Det har alltid förekommit genom myter, kartor och berättelser. Omärkligt formas jorden under våra fötter efter projicerade drömmar. Viljan att dominera naturen döljs i sagor. I det här numret av Geografier har vi utforskat relationen mellan myt och verklighet när det kommer till natur.

Att äga jord genererar en särskild tillgång till inflytande på historiens gång. Ändå tycks snabb urbanisering bidra till en känsla av platsens betydelselöshet. Det är bedrägligt. Jord är en så vanligt förekommande symbol för liv att kontroll över den aldrig kan sakna betydelse.

De israelska skogsbränderna bär på tung symbolik

Under veckan som gått har stora skogsbränder härjat skogarna runt kuststaden Haifa i Israel. Ett trettiotal personer har arresterats misstänkta för att ligga bakom bränderna. Somliga kallar den vilda elden för terrorbrott, andra menar att skuldförskjutandet mot den arabiska befolkningen är taktisk rasism. Hur branden uppstod är inte klarlagt och inte heller skuldfrågan. Och hur kan den bli det? Vem ska i så fall stå till svars för den lokala ekologin? Nästan all israelisk skog är planterad. Det är inget konstigt, det är den i Sverige också. Att skogen är en laddad symbol för nationen är heller inte det särskilt konstigt. Berättelser om vilda lummiga urskogar som förstörts av industrialism och betesmark är en vanlig berättelse i Europeiska länder. Sherwoodskogen! Det är ekologiska sagor. Vad som möjligen skiljer ut israelisk skog är den organiserade symboliken och det målinriktade nationsbygget.

Före staten Israel officiellt föddes på slutet av 40-talet hade organisationen Jewish National Fund genomfört en mångårig och framgångsrik kampanj i den judiska diasporan. Genom kampanjen samlades växelpengar in från familjer världen över i små vita askar, där varje ask symboliserade ett nytt träd att plantera i Israel. Det blev så småning om många träd och stora gröna skogar bredde snart ut sig över landet. Konceptet ”greening the desert” blev viktigt för den nya nationens identitet. Den mörka skuggan av denna skog är de arabiska byar som i kriget 1948 skövlades och de arabiska invånare som sattes på flykt. Dessa och ättlingar till dem lever i stor utsträckning fortfarande kvar i flyktingstäder runt om Palestina, Jordanien och Libanon. Skog planterades i många fall strategiskt över ruinerna för att symboliskt lägga en ny scendekor för landets nästa akt. Att plantera skog fortsätter att vara ett sätt att måla bort arabisk historia (och beduinernas) i Israel. Flera aktuella fall sker just nu i Negevöknen med rivningar av beduinsamhällen som följd. Skog är känslomässigt svårt att stå emot.

Trakterna runt Haifa och intilliggande mount Carmel har plågats av svåra skogsbränder tidigare. Senast 2010 kostade elden 44 människors liv. Det finns de som förklarar bränderna med att den planterade israeliska tallen (för det är oftast tallar) är ökänd för sin brandrisk. Så varför plantera brandkänslig tall istället för mer regionsanpassad skog? En förklaring är en s.k. israelisk ”exeptionalism”, dvs. en vilja att särskilda Israel från omgivande vegetation och genom tallskogen göra landet till en förlängning av Europa.

Varje jordkoka i Israel/Palestina är politik. Vibrationer i ena landsändan ger efterskalv i den andra. Inte sällan i de ockuperade områdena Västbanken och Gaza. Skuldfrågan är fortfarande höljd i rökdimmor.  Låt oss hoppas att gnistorna i askan inte blåser iväg över landet.

av Johanna Adolfsson

ps. Mobilappen iNakba använder sig av Google Maps som kartunderlag och låter sina användare kartera före detta palestinska byar i nuvarande Israel för att inte förlora det kollektiva minnet.

TIPS! Missa inte fotoutställningen Les Absentees av konstnären Bruno Fert. http://www.brunofert.com/

Läs mer om skogen på bloggen the Funabulist

JNFs största skog Birya före (1958) och efter (2008) den planterades. Del av Bruno Ferts Les Absentees.

JNFs största skog Birya före (1958) och efter (2008) den planterades. Del av Bruno Ferts Les Absentees.

Mellanspel

Geografier släpper nytt nummer till våren. Den här gången kommer vi att arbeta kring landskap, natur och naturskydd. Vi söker som vanligt text, film, musik, skönlitteratur och allt annat. Vill du delta? Skicka ett mail till Johanna på johanna@geografier.se eller ring 0762-343887.

Under hösten kommer vi istället att utforska aktuella händelser utifrån ett geografiskt perspektiv. Först ut är konflikten i North Dakota där miljöaktivister och ursprungsbefolkning kämpar mot planerna att bygga en oljeledning. Markkonflikten har sin spegelbild i Palestinakonfliken. Hur? Läs essän "What the Landscape Remembers".

Geografier nummer tre ute!

Äntligen är det sommar och äntligen släpps Geografiers tredje nummer! Den här gången tar vi oss an havet! Denna ursymbol för obändliget och på samma gång denna ständiga plattityd. Men vad finns kvar av havet som vi känner det? I detta nummer har vi samlat texter som på olika sätt tar sig an frågan. Vi är mycket lyckliga över att ha fått tillåtelse att publicera kapitlet Vid havet ur I ett annat land (1984) av Mare Kandre.. Vi kommer att prata om havet som resurs: Meryl J Williams berättar om fiskeindustri och var kvinnorna finns - vid strandkanten, som dykare, i köket eller fabriken? Jessica Spijkers pratar om matsäkerhet världen över när fiskebeståndet minskar till följd av ett förändrat klimat och Pär Lundgren delar med sig om sin kärlek till iskallt vatten. Rafaela Flach lotsar oss igenom frågan om vatten är globalt och hur det i så fall ligger till med det populära måttet water footprints. Vi pratar också om vatten som rättighet. I april publicerade Raul Wallenberg Institutet en rapport om vatten och sanitet som mänsklig rättighet i relation till romers situation idag och (faktiskt) historiskt. Författarna till rapporten, Martha Davis och Natasha Ryan, har skrivit en introducerende text för Geografier. I detta nummer introducerar vi dessutom ett nytt segment: Recomended Read. Här tipsar vi om särskilt intressanta nya uppsatser! Först ut är Sandra Doungs uppsats Rising Island: Enhancing adaptive capacities in Kiribati through Migration with Dignity, om klimatförändringar, hav, migration och framtid i Stilla Havets övärld. I en övärld lite närmare Sverige ligger flyktinglägret Moria, på den grekiska ön Lesbos. Den grekiska övärlden ligger nära Sverige både geografiskt och mentalt. Won-Hee Lee och Mallory Lee delar med sig om sina respektive erfarenheter från volontärarbete på ön och deras tankar och reflektioner över vad havet har blivit. Slutligen, på en annan ö, sitter Daniel Thornton och undrar hur fan han blev en del av den konstgjorda turistindustrin?

 

Publicera i Geografier nr 3 - ett temanummer om havet!

Det börjar bli dags att skissa på Geografier nr 3! Denna gång vill vi prata om havet. Vi söker särskilt texter med geografisk frågeställning: Arktis, Nordostpassagen, blue grabbing, låglänta regioner och klimathot, fraktfartyg, surfing, havsutsikt, water foot print, skärgårdar, kustprocesser, djuphavsberg, vattenfördelning och konfliktzoner.

DEADLINE 29 Februari

Skicka ditt bidrag till redaktionen@geografier.se!